insamling · 2026-08-29
21 hundar. Två givare. Och ett arbete som måste bli större.
Två personer gav i juni. Ingen gav i juli eller augusti. Ändå blev vårt stöd 21 genomförda kastreringar – och tillsammans har vår lilla samarbetsgrupp nått 55 hundar.
Jag ska vara helt ärlig.
Jag är jävligt stolt.
Och jag är jävligt besviken.
Jag är stolt över att vi har bidragit till att 21 hundar har kastrerats. Tjugoen hundar som slipper fler dräktigheter, fler kullar och fler risker. Tjugoen hundar som är början på något mycket större: alla de valpar, barnbarn och generationer av hundar som aldrig behöver födas till skador, sjukdomar, hunger och ovisshet.
Men jag är besviken över hur ensamt det här arbetet fortfarande känns.
Två personer. Det var allt.
I juni var det två personer som skänkte till kampanjen. De betalade varsin kastrering.
I juli var det inte en enda person som gav någonting.
Nu är augusti nästan slut. Inte heller den här månaden har en enda person skänkt till kastreringskampanjen. Noll gåvor i juli. Noll gåvor i augusti.
Ohana fyllde ändå på så att vi kunde betala för sammanlagt sju kastreringar under juni och juli. Ylva matchade stödet två gånger och lade till ytterligare fjorton. Sju blev tjugoett.
Till er två som faktiskt gav: tack. På riktigt. Ni gjorde inte en symbolisk gest. Ni såg ett arbete som sällan syns och valde att betala för att lidande aldrig skulle behöva börja.
Men två personer är inte tillräckligt.
Just nu sitter vi och går igenom vad föreningen har kvar och om vi själva kan få fram pengar till åtminstone en eller två kastreringar i augusti. Inte för att en eller två är i närheten av vad som behövs, utan för att behovet finns kvar även när gåvorna uteblir. Hundarna kan inte vänta på att en mer lockande insamling ska dyka upp. Det här behöver göras. Det är viktigt.
Det finns ingen gullig valp att visa upp
Det här är kanske problemet.
Kastrering ger ingen perfekt före- och efterbild. Ingen liten valp som tittar in i kameran och får människor att känna att de räddade just den hunden.
Resultatet är osynligt.
Det är valparna som aldrig föds bakom en container. Tikarna som aldrig behöver föda kull efter kull. Hundarna som aldrig blir påkörda, sjuka, skadade eller bortjagade därför att det helt enkelt föddes fler än någon kunde hjälpa.
Dom hundarna går inte att fotografera.
Men dom är själva poängen.
Det här ÄR arbetet vid roten
Jag blir både arg och ledsen när människor säger att det inte gör någon skillnad att hjälpa gatuhundar, eftersom det ändå hela tiden föds nya.
För ja – det föds nya.
Det är exakt därför vi kastrerar.
Det går inte att bara rädda en hund i taget och tro att problemet försvinner. Vi måste hjälpa hundarna som redan finns, men vi måste samtidigt minska antalet nya hundar som föds till samma utsatthet.
Att fånga in och avliva hundar löser inte orsaken. Så länge okastrerade hundar fortsätter att få kullar fylls tomrummet igen. Och när avlivning sker brutalt blir det dessutom ännu ett övergrepp mot djur som redan har svikits.
Det som behövs är masskastrering. Många hundar. Många tikar. Samtidigt och återkommande, tills färre valpar föds än det finns möjlighet att hjälpa.
55 hundar låter både mycket och alldeles för lite
Vi gör inte det här ensamma. Bilderna i det här inlägget visar några av hundarna som har kastrerats inom den större kampanjen, där flera personer och organisationer hjälps åt att finansiera arbetet.
Just nu har vår lilla samarbetsgrupp tillsammans sett till att 55 hundar har kastrerats. Ohanas 21 hundar ingår i den siffran.
Femtiofem hundar.
Det är femtiofem individer som fått vård. Femtiofem hundar som inte kommer bidra till nya oönskade kullar. Det är konkret, verkligt och värt att vara stolt över.
Och ändå låter det så jävla lite när man ser hur stort behovet är.
För om det föds fler valpar än vi hinner kastrera hundar så kommer vi aldrig ikapp. Därför räcker det inte med en kastrering här och en där när någon råkar känna sig extra givmild. Det måste bli ett långsiktigt arbete i en helt annan omfattning.
Bakom varje siffra finns ett helt arbete
En kastrering är inte bara några minuter på ett operationsbord.
Hundarna ska hittas och fångas in. Burar och bilar ska ordnas. Dom ska köras till kliniken, undersökas, opereras, övervakas och få återhämta sig innan dom kan lämnas tillbaka eller tas vidare till en trygg plats.
Det finns människor som kör. Människor som lyfter. Människor som städar burar, vakar över hundar och står kvar även när arbetet aldrig verkar ta slut.
Och allt måste betalas av någon.
Se två filmer från arbetet på plats kan upplevas som starkt
Jag tänker vara stolt – och fortsätta vara jobbig
Jag tänker inte låtsas att jag inte är besviken. Det är jag.
Jag är trött på att höra människor gnälla på oss som hjälper gatuhundar och säga att arbetet inte löser grundproblemet – samtidigt som nästan ingen vill stötta det arbete som faktiskt angriper grundproblemet.
Vi gör inte det här för en guldstjärna. Vi gör det inte för en gloria. Vi gör det för att alternativet är att titta bort medan ännu en kull föds till ett liv där det kanske aldrig kommer finnas plats, pengar eller hjälp nog.
Men jag tänker inte låta besvikelsen ta ifrån oss det vi faktiskt har gjort.
Vi har bidragit till 21 genomförda kastreringar.
Det har vi gjort tillsammans. Med två givare som valde att se det osynliga arbetet. Med våra egna pengar. Med Ylvas fantastiska matchning. Med människorna som fångar in, transporterar, opererar och tar hand om hundarna på plats.
Det är jag förbannat stolt över.
Nu behöver 21 bli många fler
Om du verkligen vill se färre utsatta hundar på Rumäniens gator, då är det här en av de viktigaste sakerna du kan hjälpa till med.
Du behöver inte betala allt själv. Varje gåva läggs ihop med nästa. Och varje genomförd kastrering bryter en kedja innan lidandet börjar.
Hjälp oss göra 21 till 50. 50 till 100. Och 100 till början på den masskastrering som faktiskt behövs.
Vi kastrerar problemet. Inte medkänslan.